Happyland

Den enda anldeningen till varför jag skiver här är för att den viss person tjatar på mig. Uuundrar vem den personen kan vara. Hjärtat, ta åt dig!


Jag mår bra, nej man mår bättre än bra. Jag mår helt och hållet underbart.
Och anledningen till det är för att jag har världens bästa flickvän som får mig att må så bra så jag inte vet vart jag ska ta vägen emellanåt.
Hon får mig att känna mig speciell och värd allt.
Och inte nog med att jag får ha henne och kalla henne min. Hon ska dessutom flytta in hos mig tills vi hittar en ny större lägenhet som vi kan kalla våran.
Våran lägenhet, det klingar fruktansvärt bra i mina öron!
Så i mitten/slutet av Juli flyttar min fina hit och jag får ha henne på heltid så att säga.
Då behöver jag inte säga "Jag vill inte att du ska åka hem!" för då är hon redan hemma. Hemma hos mig, så som det ska vara.

Många säger att vi går för fort fram.
Och då vill jag bara säga..hur i helvete vet ni det? Hur vet ni vad som är fort för andra individer? Allt är så individuellt och olika. Och testar man inte så får man heller aldrig veta om det går eller inte.
Men jag har en sn stark känsla i bröstet att detta kommer gå hur bra som helst. Vi ska se till att det går hur bra som helst. Allt går bara man vill.


Nästa vecka har jag semester och då kommer hjärtat hit! Längtar alldeles för mycket för mitt eget bästa känner jag.
Men innan hon hinner komma hit så tar jag en sväng till stockholm på torsdag, åker dock hem redan på fredagen men jag får iallafall träffa mitt hjärta.

Sen så är det fan snart Pride! Kommer bli kalas! Vandrarhem med Emma, umgås med massor av trevliga människor och ha finaste Adéle i närheten hela tiden.

Det är bara bra saker på ingång. Väntar med spänning!

I'm yours

Jag kan ju börja med att jag har haft dem 2 bästa veckorna i mitt liv..snudd på iallafall.
Har haft min fina Adéle hos mig och känt att livet är allt bra härligt ändå.

I lördags eftermiddag bar det först iväg in till Västerås för att hämta Betty´s pass och solglasögon sen var det gasen i botten mot Göteborg. Med hjärtat bredvid mig så var det inte nå problem att köra hela vägen.
Men jag är tyvärr inte skapt för att köra i stora städer.
Min stressgräns är ganska låg och nådde upp till den fort.
Körde nästan ihjäl både mig och Adéle men tillslut kom vi fram till Gothia Towers.
Ett awesome hotell vill jag lova! Med utsikt över Liseberg och det var galet vackert när solen gick ner och Lisebergs lampor lyste upp.
Söndagen kom och regnbågsparaden stod på schemat.
Träffade bästa Linda och hennes flickvän och vandrade sedan i paraden.
Therese, Malin, Betty, Lisa och många andra bra människor träffade man även på och forsatte in på Liseberg och jag blev återigen 5 år! Åkband och karuseller in my heart!!
Mot kvällen var det bara att låta foten arbeta på gaspedalen för att ta oss hem.
Såna här helger borde man alltid ha!


Med tårar i ögonen och med en klump i halsgropen fick jag lov att pussa hjärtat hejdå på tågstationen. Det är fan inte lätt vill jag lova.
Jag hoppas du mår bra och orkar med att jag kommer och kramar ihjäl dig mot helgen! Annars syns vi iallafall nästa vecka om jag inte dött av längtan vill säga.
Jag vill alltid ha dig här hos mig, alla dagar i veckan. Kan inte få nog av dig.
Din närhet gör mig trygg.
Du är mitt lyckopiller hjärtat, glöm aldrig det!



 


Jag lovar och jag svär

Oj vad aktiv jag är på bloggen känner jag.
Men det tar vi inge extra för!


Förra helgen var en utav dem bästa på länge måste jag erkänna.
Hade Adéle på besök ifrån torsdags kväll till måndag runt lunch.
Hade mye trevligt och jag mådde allmänt bra med massa film, bilåkning ifrån Eskilstuna till Västerås ett antal gånger, fika och lunch i Vasaparken med härliga männsikor och en vovve vid namnet Pepsi som vi lånade med oss bara för att vi kunde.

Vid ett svagt tillfälle sa jag att jag skulle springa Vårruset.
För första gången dessutom!
Har bara haft två månader på mig att jobba upp konditionen för att orka med det. Men det ska nog gå bra.
Och jag måste säga att tiden har gått FRUKTANSVÄRT fort, för vårruset är redan på måndag kväll.
Nej jag har ingen panik. Nejnej, inte alls.
Klara loppet under 30 minuter har jag lagt mitt mål på. Allt går bara man vill!


Efter jag springit loppet får jag mitt pris.
Haha nejdå men Adéle kommer till Västerås på måndag kväll också. Så då åker hon med mig hem till lilla Kolbäck och stannar ett antal nätter.
Sen så har vi ju Spring Pride i Eskilstuna den helgen också. Det är ju så nära så det är ju nästan givet att man åker på det.
En vecka att se fram emot med andra ord!


Det är inte lätt att vara snygg

Idag har vart en bra dag.
En heldag med syster som tillbringades inne stan med kinamat, fika, shopping, klippning och i solen på balkongen tills solen gick ner.
Helt och hållet en dag i min smak!


Så denna söndag får två tummar-upp!


Andrahandsval? Nej tack!

Jag har alltid varit ett andrahandsval. I alla möjliga olika samanhang.
Det har varit så enda sen jag var liten.
Jag tror jag varit allas sista chans sen ger dem upp. Och eftersom jag alltid blivit så glad när någon frågat mig så säger jag aldrig nej.
Jag är typ ett säkert kort.
Jag duger bara när inte någon annan kan eller vill.
Jag har accepterat det för att det har varit den enda möjligheten för mig att få vara någons "alternativ".
Men nu börjar jag tröttna, det sårar mig bara mer.
Mår bättre utan sånna tillfällen kan jag erkänna.


JAG kan tillochmed säga att jag är värd något/någon mycket bättre!

Allt annat kan ju ta sig där solen aldrig skiner!

Du väljer själv hur långt du vill gå

Jag fick mycket gensvar utav mitt förra inlägg.
Mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna trott kan jag meddela.
Det finns en handfull bra människor på denna planet.

Och jag hoppas att dem som mobbade mig på nått vis kommer i kontakt med min förra text.
Att dem ser det ifrån mitt perspektiv och så dem verkligen förstår vad dem gjort.

Och om det är någon som undrar varför i hela världen jag skrev ut min historia/resa så var det för att folk i min närhet skulle veta anledningen till varför om jag beter mig konstigt eller udda i vissa tillfällen.
Vill inte att dem ska tro nått annat, att dem bara antar nått.
Då kan det bli gäälet.

Det var första gången jag någonsin skrivit om det jag har vart med om och jag måste erkänna att det var jobbigt och att det kom en och annan tår lite här och var.
Minnen, känslor och smärta kom tillbaka som ett slag i ansiktet.
Men nu har jag fått ur mig det och det ligger kanske inte och gror inom mig lika mycket.


Livet går vidare vare sig man vill det eller inte.
Och idag är jag glad för det.
Glad för att jag lever.
Glad för att jag är den jag är.

Allt går bara man vill



Min resa genom livet ifrån den jag har vart till den jag är idag har inte vart speciellt lätt.
Orkar ni läsa långa texter? Ville bara förvarna lite diskret.


Och jag vill inflika att jag inte påstår att jag har haft det värst men nu ska jag inte jämföra mig med någon annan. Utan att utgå vad jag har vart med om och hur jag har haft det.

 

 

 

Men då börjar vi min lilla historia om mig.

 

Jag kan börja med att jag alltid har varit blyg och tillbakadragen.

 

Har alltid haft min tvillingsyster att ställa mig bakom när saker och ting blev lite jobbigt men framförallt så har jag alltid haft sällskap av den bästa man kan tänka sig så jag har aldrig varit ensam.

 

Allt började nog när jag började 5:an, när jag för första gången fick lov att börja en klass utan min syster. Lärarna tyckte tydligen att det skulle vara bra för mig och min syster att dela på oss.

Men det jag inte förstod då och även inte nu är att varför jag skulle sättas i en ny klass där jag inte kände någon. Alla kompisar som jag hade tillsammans med min syster var kvar i den förra klassen. Bra tänkt utav lärarna.

 

Jag, den tystlåtna och blyga tjejen i en klass där jag inte kände någon. Rädd för att ta kontakt med nya människor skulle nu fixa detta själv utan min syster.

 

På nått vis lyckades jag bli kompis med en tjej som heter Emma och blev bra kompisar. Jag kände mig säker med hennes sällskap i skolan men hon kunde ju inte alltid vara med mig.

Det var väl de tillfällena som hon inte var med som en typ av mobbning började.

Utfrysning, prat bakom ryggen och fnitter.

Och jag som ansåg att det var mig det var fel på sa ingenting. Varken till mina föräldrar eller lärare.

Jag lät det fortsätta, tillät dem att trycka ner mig på den grad en femteklassare var kapabel till.

 

Jag klarade av femteklass och nu började en ny termin. På en ny skola. Ny start tänkte jag, vad bra! Jo tack, ny start var det allt men dock inte åt det bra hållet.

Jag börjare då i samma klass som min syster igen, min trygghet. Och eftersom det blev en ny skola så blev det massor av nya elever.

I början gick det jättebra, allt kändes helt okej. Men det sprack ganska snabbt ändå.

Folk fortsatte mobba mig och började även mobba min syster.

 

Vi var väl det perfekta "paret" att mobba. Vi var i princip bara med varandra och ansågs väl vara konstiga på det viset.

Vi hade ett fåtal vänner, eller rättare sagt min syster hade ett fåtal vänner.

Jag hade bara turen av att få ta del utav det pga. min syster.

 

Men Emma hade jag fortfarande kvar, hon stod vid min och min systers sida trots att folk verkade ha nått emot oss. Emma verkade strunta i att vi inte var som alla andra. Jag tycker nu att det är konstigt att hon ville utsätta sig för det. Hon var ju kompis med människor som blev mobbade och tog risken att själv bli det.

 

Jag blev aldrig utsatt för någon fysisk mobbning. "Bara" den psykiska delen. Men jag kan nog säga att det är nog jobbigare i längden.
Slå mig och jag får ett blåmärke som går bort efter en vecka eller två.

Släng ur dig elaka ord och meningar och jag kommer alltid ha det inom mig.

Jag fick höra alldeles för många elaka smeknamn på mig mellan 6:an till 9:an. Hora, grottmänniska, idiot, tjockis, fetto. Jag kan nog hålla på ett tag men stoppar där.

 

Jag ansåg då att jag var tjock. Och folk tyckte tydligen också det.
Ser jag tillbaka nu på hur jag såg ut så var jag inte tjock. Jag var mullig men värre var det inte. Men jag såg inte ut som dem smala blonda tjejerna med rakt långt hår, världens minsta midja och moderna kläder.

Nej, jag var då mullig, långt, tjockt lockigt hår som jag gömde mig bakom. Klädde mig även i stor svart T-shirt och ett par mjukisbyxor.

Jag ville inte synas, gjorde allt för att inte synas eller märkas när jag skulle gå förbi klungorna med människor i korridorerna. Men det hjälpte inte så mycket kan jag känna.

 

Folk kastade då elaka ord och meningar över mig, välte mitt skåp så både dricka, böcker och jacka osv. var i en salig röra på golvet av skåpet. Tappade räkningen på hur många gånger det hände. Dem stoppade in saker i låset på skåpet så det inte gick att öppna. Dem kastade saker på mig under lektionen och ansåg det väldigt roligt. Blev alltid sist tagen på idrotten och fick vid ett tillfälle höra "Nej men vi vill inte ha henne i vårt lag! Ni får ta henne, vi hade henne förra gången!"

Det döda mig inombords. Allt som hände dödade mig sakta inombords under dessa år.

 

Jag sa även att jag var sjuk oftare och oftare för att jag klarade verkligen inte av att gå till skolan vissa dagar, eller så var det olika lektioner jag inte orkade med för att vissa elever var med i dem.

 

Det var även runt 6:an-7:an som jag började fatta intresse i tjejer. Ännu en sak som gjorde mig konstig.

Jag visste ingenting om detta i den här åldern, visste inte att det var okej eller relativt vanligt att vara homosexuell. Jag trodde det var nå fel på mig.

Så jag försökte förtränga det så gott det gick men det gick inte så bra kan jag meddela.

 

När jag började 9:an så tror jag att mina föräldrar började märka att allt inte stod rätt till.

Dem såg till att jag fick börja hos skolkuratorn. Jag kan inte påstå att det hjälpte mycket, men jag fick gå dit och prata med någon som jag på nått vis litade på. Det var iallafall skönt.

 

Sen började ett större helvete.

Jag skulle börja gymnasiet, ny skola och då börja i en ny klass utan min syster.

Men detta fick jag då ta eftersom vi valde helt och hållet två olika linjer, det hade jag räknat med.

Återigen så trodde jag att det skulle bli en ny start. Utan mobbning, att jag skulle trivas i skolan.

Att dem skulle ha vuxit upp.

Men ack så fel jag hade.

Mobbningen fortsatte.

 

Jag gick då byggprogrammet, ensam tjej fullt med killar. Och jag har som sagt alltid haft svårt att ta kontakt med nya människor och att det bara var killar gjorde det inte lättare.

Men killarna i min klass var rätt schyssta ändå. Det var folk utanför min klass som tyckte det var roligt att trycka ner mig.

 

Det gick inte många veckor in på första terminen innan jag fick panik av att gå till skolan, jag grinade på nätterna och på morgonen innan bussen gick. Jag var otroligt nära på att hoppa av skolan för att jag klarade verkligen inte av det.

Mina föräldrar tog kontakt med mina lärare, kurator och allt som hör till. Det räddade mig.

Dem som stöttade mig i skolan visste nu att jag verkligen behövde hjälp att fortsätta.

 

Jag började sakta men säkert klara av skolan hyffsat bra men jag ska inte ljuga, jag mådde inte bra.

Jag tog tillslut studenten 2008, stod med mina klasskamrater på studentflaket och kände verkligen "Jävlar vad du är bra Nettan! Du klarade av detta även fast det i princip var omöjligt för dig!"

Sen att jag fick premium för "Utmärkta prestationer" och var även bäst i klassen i slutändan, det var ganska så orimligt för mig.

 

Och man kan tycka att mobbningen skulle slutat när man tog studenten men så var inte fallet för min del.

Det fanns alltså folk som vägrade att växa upp och inse att mobbning är fel.

Jag hade nu nästan accepterat att det är såhär det kommer vara. Varför skulle dem annars fortsätta? Att jag inte skulle känna mig säker i min lilla hemort.

 

Jag hade även jobb när jag slutade skolan. Det fanns alltså människor som ansåg att jag var bra trots allt. Jag trivdes bra på mitt jobb som ventilationsplåtslagare, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt pga all mobbning ifrån skolan. Sånt går inte över på en natt.

 

I slutet av 2008 började jag må sämre. Blev sjukskriven på 50 % och kämpade på så gott jag kunde på jobbet men tyvärr så blev det sämre tider inom arbetsindustrin i mitt yrke.

Sist in, först ut heter det.

Så jag fick då lov att sluta på det företaget.

 

Nu satte min depression verkligen raka vägen neråt mot botten.

Jag skulle få lov att gå till arbetsförmedlingen och söka nytt jobb. Och dem tvingade mig att söka ett jobb som jag inte ville ha, jag ville inte ha nått jobb. Jag klarade inte av det. Men det tog dem inte ställning till.

Så när jag och pappa kom hem ifrån AF den dagen sprang jag upp på toaletten, låste in mig och grinade verkligen sönder mig i timmar. Vägrade öppna dörren.

Och det var nu självmordstankarna startade. Det skulle vara lättare att avsluta detta, slippa allt som gjorde ont. Sådant som gjort ont i alldeles för många år.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös, såg inte vad jag skulle göra för nytta för världen.

 

Och som alltid har mina föräldrar alltid funnit där för mig men jag har alltid haft svårt att prata med dem om hur jag mådde. Men så dem tog mig till läkaren som insåg att det inte var bra att vänta med att ge mig hjälp.

Jag fick väldigt snabbt hjälp på psyk. Det hade förmodligen gått rätt illa annars.

Mina föräldrar gick med mig till psykologen. Aldrig att jag skulle våga gå dit själv. Dem hjälpte mig i den branta uppförsbacken jag hade framför mig.

 

Vid den här tiden gick jag knappt ut, umgicks definitivt inte med vänner (hade inga), datorn eller telefon var det inge snack om.

I mitt hem var jag isolerad som i en liten bubbla. Där var jag säker. Där kunde ingen eller inget skada mig nå mer. Jag skulle inte behöva lida utav det jobbiga nå mer.

Jag tröståt, la på mig väldigt många kilo. Jag brydde mig inte. Vad spelade det för roll ändå? Folk verkade ha nått emot mig i vilket fall som helst.

 

Min psykolog Lena hjälpte mig med allt som har med livet att göra. Hon hjälpte mig att våga ta en promenad runt kvarteret, handla själv, våga tro på mig själv igen, inse att jag inte var den där grottmänniskan som jag så länge blivit kallad för. Och tillslut trott på.

Det tog 2½ år med intensiva och täta besök hos Lena för mig att känna att jag var värd mer än en påse på marken.

 

I slutet av december 2010 tog jag modet att berätta för min familj att jag var homosexuell och jag har aldrig varit med om en större sten fallit ner ifrån mitt bröst. Efter det har jag i princip bara haft nerförsbacke med depressionen, med hela mitt liv så att säga. Fått vänner, vågar åka på äventyr och satsa på saker som egentligen känns ouppnåeligt för mig. Jag vågar chansa.

 

Jag lyckades förbättra mitt självförtroende och min självkänsla en aning när jag verkligen accepterade för mig själv att det var såhär det är. Jag är gay och det är okej! Och sen att min familj och släkt tog det bra var som ett halleluja-moment. Även fast jag inte vart rädd för att min familj skulle ta det bra, för det visste jag att dem skulle göra så har det alltid vart nått inom mig som skrämt mig, som gjort mig livrädd för att berätta hur det låg till.

 

Den personen jag var för några år sen finns inte idag. Jag är en helt annan människa som mår bra, som accepterar sig själv. Men jag har dock inte bra självförtroende ännu men jag jobbar fortfarande på det.

Små steg i taget har jag lärt mig och vet att det funkar om jag får ta det i min takt.

 

Och nu när jag mår bra har jag äntligen vågat och kommit igång med träningen. Fått bukt på viktproblemet som jag haft alldeles för många år.

Gått ner 25kg, tappat otroligt många cm runt om på kroppen. Jag anser mig inte som tjock längre men jag klarar inte av se min kropp som den ser ut.

Min hjärna ser fortfarande den där tjocka tjejen eller kanske grottmänniskan i spegeln som blev mobbad, som inte blev accepterad. Kan nog bli ett problem i framtiden om inte den bilden ändras men som sagt små steg i taget.

 

Men trots det så gillar jag den Nettan som jag ser idag. Allt som jag gått igenom har gjort mig till den jag är idag. En hyffsat helt okej tjej som sätter min familj och vänner först, är mån om att dem jag bryr mig om mår bra och ställer upp mer än vad jag klarar av men det är sån jag är.

 

 

 

Jag har nu gjort en lång historia väldigt kort. Fast när man tittar på det så är det ganska mycket att läsa.

Har du läst enda ner hit så...tackar jag för att du la ner din tid på det.

Over and out!


Still going strong

Hejhopp! Här händer det inte mycket.

Jag kör på med den strikta kosten och träningen och det går alldeles kalas. Har inte haft nå problem med det än så länge iallafall.
Och det har redan gett resultat både på vågen och måtten.
Vilket gör att man blir ännu mer peppad på att fortsätta!

Även fast det inte är jättekliv jag tar emot mitt mål så märker jag iallafall att jag verkligen är på rätt väg.



Har även skaffat mig en ny frilla som jag trivs jättebra i.
Det är alltid bra med lite nytt.

Hojtatojta

Nu jäklar är det på tiden att jag tar mig i kragen och ser till att det blir som jag har velat i...alldeles för många år.
Det jag pratar om är då att komma i form, bli vältränad, bli fit, bli smal. You name it.

Jag och syster har gjort upp att vi ska köra väldigt strikt med kost och träning i hela mars månad.
Och sen se hur pass mycket som händer med kroppen. Alltså i vikt och mått.

Jag är otroligt jävla pepp på detta så det inte sant!
Nu jäklar är det jag som ska lyckas men nått här i livet.
Hinner kanske komma lite i form till beach 2012!



kreativitet

Började på en teckning för ett par dagar sen men tappade snabbt ritlusten av nån anledning men idag så började pennorna glöda igen och jag ritade klart teckningen.
La inte ner allt för mycket tid på denna, kom väl upp i kanske 5 timmar totalt.
Den har några fel lite här och var men det tar vi inge extra för!






Mamma hade även kommit över en cool idé om hur man kunde göra ett eget kakfat.
Så det testade jag på idag på kvällen och det var förvånandsvärt enkelt att göra måste jag säga.

Stans coolaste kakfat!


I’m no beauty queen. I’m just beautiful me

Nu känns det bara som att jag bara jobbar, äter, sover om dagarna.
Men livet rullar på även fast man inte har speciellt roligt eller mår helt och hållet kalasbra.

Jobbar 6 dagar i veckan och ledig 1 dag.
Känns ju mindre bra men förhoppningsvis så är det så bara ett antal veckor till...kanske 5 till.
Allt går bara man vill.

----

Att vara stark är inte
Att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna

Att vara stark är inte
Att alltid orka skratta
Att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
Att lyfta tyngst
Att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
Att leva livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
Slå sig hårt
Och alltid komma igen

Att vara stark är
Att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit




We had the right love at the wrong time

Saker och ting blir inte alltid som man vill.
Hur mycket man än så gärna ville att det skulle funka så räcker det inte alltid till.
Flickan som en gång bara var min är inte det längre.
Det känns som att jorden ska gå under men sån tur har jag väl ändå inte.
Alla ska väl gå igenom detta minst en gång i livet.
Men aldrig att jag skulle kunna tro att det skulle vara så här jobbigt.
Känns inte som att det är nått som man behöver i sitt liv men det som inte dödar en gör en starkare.

Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Återkommer om ett sekel när allt känns bra igen.


Folk säger "Håll dig sysselsatt!" "Gör bara saker som du tycker är roligt!" "Jobba så mycker du kan."
Ja det är på dagen det men när man ska gå och lägga sig då? När man ska försöka sova. Hur håller man tankarna borta då? Hur håller man borta alla dessa tårar och smärtan i bröstet när man ligger ensam?



I'm not telling you it's gonna be easy, I'm telling you it's gonna be worth it.

Allt blir inte alltid som man vill.
Saker och ting blir mer komplicerade än vad man kunnat trott.
Allt blev jobbigare än vad du trodde.
Men jag vill fortfarande vara din och vara vid din sida, vara den du får vilja, styrka och kraft ifrån.
Jag gör allt för dig hjärtat ♥









I'm no superman
I can't take your hand
And fly you an
ywhere
You wanna go

I can't read your mind
Like a billboard sign
And tell you everything
You wanna hear but

I'll be your hero

I can be everything you need
If you're the on
e for me
Like gravity, I'll be unstoppable

I believe in destiny
I may be an ordinary girl with heart and soul
But if you're the one for me
Then I'll be your hero






Smile

Samtidigt som jag mår askasst pga av lunginflamationen så mår jag bättre än någonsin.
Jag har nu fått någon som jag kan kalla min. Bara min.
Du är det finaste man kan tänka sig, den bästa, underbaraste, vackraste.
Du är min Adéle. Ingen/inget kommer någonsin få mig att vilja släppa taget om dig.
Inte ens dem där dumma monstrerna i din kropp kommer göra nån inverkan om vad jag tycker om dig.
Du kommer alltid vara samma person inombords. Den personen som jag föll för.
Jag kommer alltid att stå vid din sida, speciellt nu när du har det kämpigt.
Du gör mig så sjukligt glad och får mig att känna mig speciell.
Jag är alltid med dig hjärtat <3



Det är nu sjunde dagen jag ligger i princip däckan av lunginflamationen.
Jag hostar så mycket så kroppen knappt klarar av det.
Låter som en liten målbrottspojke när jag pratar.
Och orkar inte gör ett skit, ställer jag mig upp så känns det som att jag ska svimma.
Har dock inte den där jäkla 40 graders febern längre, det är tack vare pencillinet jag käkar.
Ska ringa till läkaren imorgon och hoppas på sjukskrivning annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.



You said Hey
And since that day
You stole my heart and you’re the one to blame
Yeah
And that’s why I smile
It’s been a while
Since everyday and everything has felt this right
And now
You turn it all around
And suddenly you’re all I need
The reason why
I smile

Skyll inte på praktikanten

Var på ett möte på jobbet igår och fick då reda på att jag skulle jobba med en praktikant idag på morgonen.
Jag hade ju inte lite panik och ångest inför det, nejnej.
Antar att chefen anser att jag är tillräckligt bra för att "lära" upp en annan som ska jobba lite på penisonatet.
Frågar ni mig så har hon FEL. Men mig frågar väl ingen.
Men aja det gick ju kalasbra så varför klagar jag.



Snart blir det till att springa ner i tvättstugan för att få lite rena och fina kläder som jag kan packa ner tills jag ska åka till finaste imorgon efter jobbet.
Käre värld vad en människa kan längta.
Trodde inte det var möjligt att kunna sakna en person så här pass mycket men ack så fel jag hade.


Give me your heart I will kill your pain
Hold my hand I will light up your way
Give me your world give me something to lean on
To lean on
I give you my heart I will always be true
I do anything I do it all for you
I give you my world shoulder is here for you to lean on
To lean on

If you are tired, just leap it off
If you are worried, just take it off
If you are lonely, just look me up
If you are down, I'll drag you up
If you get rejected, just don't give up
If you loose your arm, you just keep it up
If you are lonely, just look me up
If you are down, I'll drag you up



/N

RSS 2.0