✫

Och jag vill inflika att jag inte påstår att jag har haft det värst men nu ska jag inte jämföra mig med någon annan. Utan att utgå vad jag har vart med om och hur jag har haft det.

Men då börjar vi min lilla historia om mig.

Jag kan börja med att jag alltid har varit blyg och tillbakadragen.

Har alltid haft min tvillingsyster att ställa mig bakom när saker och ting blev lite jobbigt men framförallt så har jag alltid haft sällskap av den bästa man kan tänka sig så jag har aldrig varit ensam.

Allt började nog när jag började 5:an, när jag för första gången fick lov att börja en klass utan min syster. Lärarna tyckte tydligen att det skulle vara bra för mig och min syster att dela på oss.

Men det jag inte förstod då och även inte nu är att varför jag skulle sättas i en ny klass där jag inte kände någon. Alla kompisar som jag hade tillsammans med min syster var kvar i den förra klassen. Bra tänkt utav lärarna.

Jag, den tystlåtna och blyga tjejen i en klass där jag inte kände någon. Rädd för att ta kontakt med nya människor skulle nu fixa detta själv utan min syster.

På nått vis lyckades jag bli kompis med en tjej som heter Emma och blev bra kompisar. Jag kände mig säker med hennes sällskap i skolan men hon kunde ju inte alltid vara med mig.

Det var väl de tillfällena som hon inte var med som en typ av mobbning började.

Utfrysning, prat bakom ryggen och fnitter.

Och jag som ansåg att det var mig det var fel på sa ingenting. Varken till mina föräldrar eller lärare.

Jag lät det fortsätta, tillät dem att trycka ner mig på den grad en femteklassare var kapabel till.

Jag klarade av femteklass och nu började en ny termin. På en ny skola. Ny start tänkte jag, vad bra! Jo tack, ny start var det allt men dock inte åt det bra hållet.

Jag börjare då i samma klass som min syster igen, min trygghet. Och eftersom det blev en ny skola så blev det massor av nya elever.

I början gick det jättebra, allt kändes helt okej. Men det sprack ganska snabbt ändå.

Folk fortsatte mobba mig och började även mobba min syster.

Vi var väl det perfekta "paret" att mobba. Vi var i princip bara med varandra och ansågs väl vara konstiga på det viset.

Vi hade ett fåtal vänner, eller rättare sagt min syster hade ett fåtal vänner.

Jag hade bara turen av att få ta del utav det pga. min syster.

Men Emma hade jag fortfarande kvar, hon stod vid min och min systers sida trots att folk verkade ha nått emot oss. Emma verkade strunta i att vi inte var som alla andra. Jag tycker nu att det är konstigt att hon ville utsätta sig för det. Hon var ju kompis med människor som blev mobbade och tog risken att själv bli det.

Jag blev aldrig utsatt för någon fysisk mobbning. "Bara" den psykiska delen. Men jag kan nog säga att det är nog jobbigare i längden.
Slå mig och jag får ett blåmärke som går bort efter en vecka eller två.

Släng ur dig elaka ord och meningar och jag kommer alltid ha det inom mig.

Jag fick höra alldeles för många elaka smeknamn på mig mellan 6:an till 9:an. Hora, grottmänniska, idiot, tjockis, fetto. Jag kan nog hålla på ett tag men stoppar där.

Jag ansåg då att jag var tjock. Och folk tyckte tydligen också det.
Ser jag tillbaka nu på hur jag såg ut så var jag inte tjock. Jag var mullig men värre var det inte. Men jag såg inte ut som dem smala blonda tjejerna med rakt långt hår, världens minsta midja och moderna kläder.

Nej, jag var då mullig, långt, tjockt lockigt hår som jag gömde mig bakom. Klädde mig även i stor svart T-shirt och ett par mjukisbyxor.

Jag ville inte synas, gjorde allt för att inte synas eller märkas när jag skulle gå förbi klungorna med människor i korridorerna. Men det hjälpte inte så mycket kan jag känna.

Folk kastade då elaka ord och meningar över mig, välte mitt skåp så både dricka, böcker och jacka osv. var i en salig röra på golvet av skåpet. Tappade räkningen på hur många gånger det hände. Dem stoppade in saker i låset på skåpet så det inte gick att öppna. Dem kastade saker på mig under lektionen och ansåg det väldigt roligt. Blev alltid sist tagen på idrotten och fick vid ett tillfälle höra "Nej men vi vill inte ha henne i vårt lag! Ni får ta henne, vi hade henne förra gången!"

Det döda mig inombords. Allt som hände dödade mig sakta inombords under dessa år.

Jag sa även att jag var sjuk oftare och oftare för att jag klarade verkligen inte av att gå till skolan vissa dagar, eller så var det olika lektioner jag inte orkade med för att vissa elever var med i dem.

Det var även runt 6:an-7:an som jag började fatta intresse i tjejer. Ännu en sak som gjorde mig konstig.

Jag visste ingenting om detta i den här åldern, visste inte att det var okej eller relativt vanligt att vara homosexuell. Jag trodde det var nå fel på mig.

Så jag försökte förtränga det så gott det gick men det gick inte så bra kan jag meddela.

När jag började 9:an så tror jag att mina föräldrar började märka att allt inte stod rätt till.

Dem såg till att jag fick börja hos skolkuratorn. Jag kan inte påstå att det hjälpte mycket, men jag fick gå dit och prata med någon som jag på nått vis litade på. Det var iallafall skönt.

Sen började ett större helvete.

Jag skulle börja gymnasiet, ny skola och då börja i en ny klass utan min syster.

Men detta fick jag då ta eftersom vi valde helt och hållet två olika linjer, det hade jag räknat med.

Återigen så trodde jag att det skulle bli en ny start. Utan mobbning, att jag skulle trivas i skolan.

Att dem skulle ha vuxit upp.

Men ack så fel jag hade.

Mobbningen fortsatte.

Jag gick då byggprogrammet, ensam tjej fullt med killar. Och jag har som sagt alltid haft svårt att ta kontakt med nya människor och att det bara var killar gjorde det inte lättare.

Men killarna i min klass var rätt schyssta ändå. Det var folk utanför min klass som tyckte det var roligt att trycka ner mig.

Det gick inte många veckor in på första terminen innan jag fick panik av att gå till skolan, jag grinade på nätterna och på morgonen innan bussen gick. Jag var otroligt nära på att hoppa av skolan för att jag klarade verkligen inte av det.

Mina föräldrar tog kontakt med mina lärare, kurator och allt som hör till. Det räddade mig.

Dem som stöttade mig i skolan visste nu att jag verkligen behövde hjälp att fortsätta.

Jag började sakta men säkert klara av skolan hyffsat bra men jag ska inte ljuga, jag mådde inte bra.

Jag tog tillslut studenten 2008, stod med mina klasskamrater på studentflaket och kände verkligen "Jävlar vad du är bra Nettan! Du klarade av detta även fast det i princip var omöjligt för dig!"

Sen att jag fick premium för "Utmärkta prestationer" och var även bäst i klassen i slutändan, det var ganska så orimligt för mig.

Och man kan tycka att mobbningen skulle slutat när man tog studenten men så var inte fallet för min del.

Det fanns alltså folk som vägrade att växa upp och inse att mobbning är fel.

Jag hade nu nästan accepterat att det är såhär det kommer vara. Varför skulle dem annars fortsätta? Att jag inte skulle känna mig säker i min lilla hemort.

Jag hade även jobb när jag slutade skolan. Det fanns alltså människor som ansåg att jag var bra trots allt. Jag trivdes bra på mitt jobb som ventilationsplåtslagare, men jag mådde fortfarande väldigt dåligt pga all mobbning ifrån skolan. Sånt går inte över på en natt.

I slutet av 2008 började jag må sämre. Blev sjukskriven på 50 % och kämpade på så gott jag kunde på jobbet men tyvärr så blev det sämre tider inom arbetsindustrin i mitt yrke.

Sist in, först ut heter det.

Så jag fick då lov att sluta på det företaget.

Nu satte min depression verkligen raka vägen neråt mot botten.

Jag skulle få lov att gå till arbetsförmedlingen och söka nytt jobb. Och dem tvingade mig att söka ett jobb som jag inte ville ha, jag ville inte ha nått jobb. Jag klarade inte av det. Men det tog dem inte ställning till.

Så när jag och pappa kom hem ifrån AF den dagen sprang jag upp på toaletten, låste in mig och grinade verkligen sönder mig i timmar. Vägrade öppna dörren.

Och det var nu självmordstankarna startade. Det skulle vara lättare att avsluta detta, slippa allt som gjorde ont. Sådant som gjort ont i alldeles för många år.

Jag kände mig så fruktansvärt värdelös, såg inte vad jag skulle göra för nytta för världen.

Och som alltid har mina föräldrar alltid funnit där för mig men jag har alltid haft svårt att prata med dem om hur jag mådde. Men så dem tog mig till läkaren som insåg att det inte var bra att vänta med att ge mig hjälp.

Jag fick väldigt snabbt hjälp på psyk. Det hade förmodligen gått rätt illa annars.

Mina föräldrar gick med mig till psykologen. Aldrig att jag skulle våga gå dit själv. Dem hjälpte mig i den branta uppförsbacken jag hade framför mig.

Vid den här tiden gick jag knappt ut, umgicks definitivt inte med vänner (hade inga), datorn eller telefon var det inge snack om.

I mitt hem var jag isolerad som i en liten bubbla. Där var jag säker. Där kunde ingen eller inget skada mig nå mer. Jag skulle inte behöva lida utav det jobbiga nå mer.

Jag tröståt, la på mig väldigt många kilo. Jag brydde mig inte. Vad spelade det för roll ändå? Folk verkade ha nått emot mig i vilket fall som helst.

Min psykolog Lena hjälpte mig med allt som har med livet att göra. Hon hjälpte mig att våga ta en promenad runt kvarteret, handla själv, våga tro på mig själv igen, inse att jag inte var den där grottmänniskan som jag så länge blivit kallad för. Och tillslut trott på.

Det tog 2½ år med intensiva och täta besök hos Lena för mig att känna att jag var värd mer än en påse på marken.

I slutet av december 2010 tog jag modet att berätta för min familj att jag var homosexuell och jag har aldrig varit med om en större sten fallit ner ifrån mitt bröst. Efter det har jag i princip bara haft nerförsbacke med depressionen, med hela mitt liv så att säga. Fått vänner, vågar åka på äventyr och satsa på saker som egentligen känns ouppnåeligt för mig. Jag vågar chansa.

Jag lyckades förbättra mitt självförtroende och min självkänsla en aning när jag verkligen accepterade för mig själv att det var såhär det är. Jag är gay och det är okej! Och sen att min familj och släkt tog det bra var som ett halleluja-moment. Även fast jag inte vart rädd för att min familj skulle ta det bra, för det visste jag att dem skulle göra så har det alltid vart nått inom mig som skrämt mig, som gjort mig livrädd för att berätta hur det låg till.

Den personen jag var för några år sen finns inte idag. Jag är en helt annan människa som mår bra, som accepterar sig själv. Men jag har dock inte bra självförtroende ännu men jag jobbar fortfarande på det.

Små steg i taget har jag lärt mig och vet att det funkar om jag får ta det i min takt.

Och nu när jag mår bra har jag äntligen vågat och kommit igång med träningen. Fått bukt på viktproblemet som jag haft alldeles för många år.

Gått ner 25kg, tappat otroligt många cm runt om på kroppen. Jag anser mig inte som tjock längre men jag klarar inte av se min kropp som den ser ut.

Min hjärna ser fortfarande den där tjocka tjejen eller kanske grottmänniskan i spegeln som blev mobbad, som inte blev accepterad. Kan nog bli ett problem i framtiden om inte den bilden ändras men som sagt små steg i taget.

Men trots det så gillar jag den Nettan som jag ser idag. Allt som jag gått igenom har gjort mig till den jag är idag. En hyffsat helt okej tjej som sätter min familj och vänner först, är mån om att dem jag bryr mig om mår bra och ställer upp mer än vad jag klarar av men det är sån jag är.

Jag har nu gjort en lång historia väldigt kort. Fast när man tittar på det så är det ganska mycket att läsa.

Har du läst enda ner hit så...tackar jag för att du la ner din tid på det.

Over and out!