✫

Jag har alltid varit ett andrahandsval. I alla möjliga olika samanhang.
Det har varit så enda sen jag var liten.
Jag tror jag varit allas sista chans sen ger dem upp. Och eftersom jag alltid blivit så glad när någon frågat mig så säger jag aldrig nej.
Jag är typ ett säkert kort.
Jag duger bara när inte någon annan kan eller vill.
Jag har accepterat det för att det har varit den enda möjligheten för mig att få vara någons "alternativ".
Men nu börjar jag tröttna, det sårar mig bara mer.
Mår bättre utan sånna tillfällen kan jag erkänna.


JAG kan tillochmed säga att jag är värd något/någon mycket bättre!

Allt annat kan ju ta sig där solen aldrig skiner!